VÃ¥rtal och mission i ett stycke!

Jag har just gjort premiär som vårtalare hemma i bygden där jag växte upp. I Norra Vi med omnejd går folk man ur huse för att mötas vid elden. Landskapsbilden är skön som en dag på sluttningarna nermot sjön Sommen. Först in i ett fullpackat Missionshus för fika, körsång, apell och insamling till ett av våra projekt i Somalia. Sedan ut till sjön och den väntande elden. Talet då? Jo, det lät så här:

- Vårtid! Dagarna blir allt längre. Solens strålar värmer en nedfrusen skapelse. I sig själv kan den ingenting göra, till synes död efter den kallaste vintern i mannaminne. Men ljuset och värmen väcker skapelsen till liv. Den gensvarar genom att börja knoppa, slå ut i blom och så småningom bära frukt. I sitt nedfrusna tillstånd kan den ingenting göra. Den är helt utlämnad åt solens uppsökande strålar.

 Ett liknande mönster råder bland oss människor.

Inbördes konflikter i Sudan har slitit sönder samhället och värst drabbade är barnen. Alltför många hamnar på gatan utan kontakt med sina familjer. Våra lokala medarbetare på plats arbetar för att söka upp några av dessa. Barnen erbjuds en säker plats att bo på och får hälsovård, mat och undervisning. Målet är att möta var och en med omsorg, att hjälpa dem återfinna sina familjer och integrera dem i samhället på nytt. Irrandes runt på gatan kan de ingenting göra. Barnen på gatan är helt utlämnade till att någon bryr sig och går intill.

 I den väldiga nationen Indien lever nära 250 miljoner människor som slavar på samhällets botten. De kallas för daliter, vilket betyder oberörbar. Dalit är något man föds till och de blir därmed förvisade att utföra så kallade orena arbeten utan skälig ersättning. Många barn nekas skolgång eller tvingas följa undervisningen från en plats utanför klassrummet. I nära 3000 år har de i praktiken saknat samma rättigheter som människor i de fyra olika kasterna. Daliterna anses inte vara skapade av Gud och människovärdet ligger nedfruset under många lager av fördomar, religiösa värderingar och samhällsstrukturer. Fast i förtrycket kan de ingenting göra. De är helt beroende av medmänniskor som går intill för att ge dem en röst och verktyg att påverka sin egen situation.

Med våren kommer ljuset som sakta fördriver mörkret och gör det möjligt att se.

En gammal judisk berättelse handlar om konsten att känna igen ljuset.
En rabbin frågade en dag sina lärjungar hur de visste när natten var över och en ny dag börjar gry.
- Kan det vara, frågade en av dem, när jag ser ett djur på avstånd och kan se om det är en hund eller ett får?
- Nej, svarar rabbinen.
- Kan det vara, frågade en annan, när jag på avstånd ser ett träd och kan säga om det är ett fikonträd eller ett olivträd?
- Nej, svarar rabbinen igen.
- Jamen vad är det då, frågade lärjungarna otåligt.
- Det är svarade han, när du ser en mans eller en kvinnas blick och ser att han eller hon är din medmänniska. Om ni inte kan se det, oberoende av vilken tid det är på dygnet, så är det fortfarande natt.

Varje människa vi möter är vår medmänniska, oavsett ålder, social status eller kulturella uttryck. Oavsett om vår granne heter Pär, Lisa eller Muhammed och kanske Masoura. De är mina medmänniskor. Vi sitter i samma båt, med årorna i händerna, ämnade att dela livet och de resurser som står till buds. Vårens värme lockar oss att öppna dörrarna och i generositet sträcka oss mot varandra. Ljuset fördriver rädslan och den ängsliga osäkerheten för främlingen. Här ska inte de små stegen i rätt riktning föraktas. Eller med Moder Teresas ord: "Det är den förvandlande kraften i små ting, utförda med stor kärlek, som har en sådan förmåga att röra vid människors hjärtan".

 Ljuset och värmen väcker skapelsen till liv. I sitt nedfrusna tillstånd kan den ingenting göra. Den är helt utlämnad åt solens uppsökande strålar.Efter en lång vinter, där snön redan föll omkring lucia, var vi många som riktigt längtade efter ljuset och värmen. En längtan som kanske djupast sett vittnar om vårt beroende av en relation till Skaparen själv.Många är de människor från jordens alla hörn som genom historiens gång förenat sig med orden i psalmistens bön: "Som hjorten längtar till bäckens vatten, så längtar jag till dig, o Gud. Jag törstar efter Gud, efter den levande Guden".

 I vårtid ser vi naturens törst och behov av vatten. Samma mönster igen! Regn från himmelen är ingenting naturen kan ta sig, det kan bara tas emot som en skänk från ovan. Vad gör vi med vår djupaste törst och längtan efter liv och mening? Varför inte låta sig inspireras av skapelsen och gensvara genom att vända vårt ansikte till det ansikte som Gud har vänt till oss genom Kristus.Tänk om evangeliernas bild av en uppsökande Gud som ger sig ut för att söka oss och möta vår törst är på riktigt! Tänk om det finns substans och teckning bakom evangelisten Lukas vårlöfte: "Han ska komma ner till oss från höjden. En soluppgång för den som är i mörkrets och dödens skugga och styra våra fötter in på fredens väg".

Tänk om våren bär vittne om Skaparen själv! Ett fyrfaldigt leve för våren den leve hipp, hipp: Hurra, hurra, hurra, hurra!

Martin Ström 30 november 1999