Så går tankarna till... INDIEN!

Efter nästan en månad i Indien är det snart dags för oss att packa och resa hem till Sverige. I vår packning finns så klart lite minnen från Indien i form av tyger, foton mm. Men där finns också något som är långt mer värt. Minnena av alla möten med människor här. Jag tror att man kan välja vad man packar med sig hem efter en sådan här resa. Jag menar att man kan välja att se och möta eller att inte göra det. Vi har i alla fall försökt att se och velat möta. Det finns en sång som har en textrad som lyder "Now that I have seen I am responsible..." Tror att det faktiskt är så. Alla de bilder vi har tagit som vi skulle kunna framkalla och göra vackra tavlor av, är också vårt ansvar. Förvaltandet av det kan se ut på så många olika sätt men att bara packa ner och stänga locket är inte ok.
De sista dagarna har vi njutit av att kunna sola och bada och då har det funnits tid också till eftertanke. Har funderat mycket kring vad ordet verkligt, egentligen betyder. Bara de sista dagarna har det slagit mig hur otroligt olika man kan se på sin verklighet. Har suttit på stranden och samtalat med människor som kämpar för att vi ska köpa något av just dem. I mångas ögon här är de bara "jobbiga försäljare". Ofta när jag berättar om att jag är från Sverige, född i Indien, men uppvuxen i Sverige så talar de om att jag ska vara lycklig, och dessutom har jag både en pojke och en flicka och det bästa av allt i deras ögon, en vit man! Ändå, trots att vi ser på det på så olika sätt så har vi pratat om att Sverige har saker som är jättebra men också riktigt dåliga, Indien har saker som är riktigt bra men också dåliga.
Att ibland kunna nå något slags samförstånd i detta har ändå känts bra. Vi har pratat om tro, giftermål, barn, synen på pojkar och flickor, matlagning mm.
 En dag handlade samtalet med en ung kille som just skulle få sitt första barn om huruvida det spelar någon roll om det är en pojke eller flicka. Han sa att för honom spelar det ingen roll men för hans pappa var det jätteviktigt att det blev en pojke så hans namn kunde föras vidare. Vi samtalade om allas lika värde och han sa att det inte går att ändra hur människor tänker här. Jag sa att jag tror att över tid går det om man vågar tro på förändring och själv visa vägen genom sitt egna liv. Jo kanske, maybe, sa han till slut.

Så går tankarna till de fattiga och utsatta vi mött ansikte mot ansikte.

En 16 årig tjej som blivit våldtagen. Den underbara lilla flickan i hennes famn 3 månader gammal var "beviset". Den unga sargade kvinnan var på ett av barnhemmen vi hälsat på. Hon bodde i ett kalt rum utan något annat än en stol. Där skulle hon vara ytterligare några dagar efter vårt besök, sen skulle hon när flickan sov en dag gå därifrån för att aldrig mer se sin lilla dotter igen. Ingen skulle få veta om flickans existens, hon skulle förseglas djupt i moderns hjärta. Jag stod där med henne en stund, bad en bön i mitt hjärta för mor och dotter. Varför måste hon gå? När jag skriver det här har hon redan lämnat flickan. Hon skulle giftas bort med en äldre man. Om någon skulle få veta om flickan skulle hon aldrig kunna bli gift.
Kvinnans "fall" skulle ändå tas upp i rättegång men smärtan och sorgen kommer hon alltid bära med sig. Jag ber att hon skulle finna frid hos Jesus.

Tankarna går också till människorna i "pipevillage", människor som vi mötte som bor i cementcylindrar utanför en fabrik som tillverkar sådana. Fattigdomen var, ÄR verklig och brutal för dem. Den gamla kvinnan log ändå och vi bad tillsammans, hårt, hårt knäppte hon sina vackra gamla händer. Barnen som sprang runt omkring oss var smutsiga och ingen hade hela rena kläder. Föräldrarna jobbade hela dagen i fabriken till en lön som är både ovärdig och nästan obefintlig. Det är deras verklighet.

Tankarna går också till Hari, en ung rik kille som vi hade som taxi chaufför några dagar. En dag körde han hem oss till sina föräldrars hus. Direkt började de visa sina fotoalbum från dotterns bröllop. Allt var exklusivt och mycket påkostat. Hari är 25 år och har redan ett mycket framgångsrikt företag. Han var med oss en dag när vi var ute med en mobil klinik. Jag frågade om han hade mött något sånt här tidigare när vi stod i en slumby. Nej inte riktigt sa han, min pappa har. Men han var berörd av det han såg det märktes och han var ivrig att tolka när det behövdes. Dock blev han lite stressad när alla härliga små barn började rita figurer med sand på hans splitter nya bil!!!
Där i byn fanns också kvinnan som hade bränt sig på fotogen. När hon tog bort sarin från halsen gick det kalla kårar utmed ryggen på mig. Huden var helt bortbränd och den synen kommer aldrig att lämna mig.

Tanken går också ofta tillbaka till stunden på sjukhuset när vi behövde sy JohannaLouises sår i huvudet. Jag var väldigt ledsen och grät för jag såg hur smutsigt allting var. Kände mig väldigt uppgiven över att tvingas lämna JohannaLouise till att sy, kudden hon skulle läggas på var kolsvart av smuts och i samma rum rengjordes andra sår. De var jätteduktiga men ordet sterilt, gick inte att använda där.
När jag stod där och grät kom en man som följt med oss och sa till mig så här: " Vi blir väldigt glada och rörda över att du gråter, det betyder att du har starka känslor för dina barn. Många här skulle inte ens ha brytt sig, förmodligen för att hon är en flicka, vi blir glada att se att du faktiskt bryr dig om henne på riktigt".

Sanden vi får trampa just nu är mjuk och härligt varm för oss, men brännande het för många därför att det är just deras arbetsplats, samma verklighet som vi upplever så olika. Camilla, en ung tjej, 22 år, gravid i 8:e månaden går här varje dag och försöker sälja tyg, smycken mm. Är det ok att en höggravid kvinna bär en obarmhärtigt stor tung säck med tyg dagarna i ända? Naturligtvis inte tror jag både ditt och mitt svar är. Vad har hon för val? Det är hennes verklighet.

Santhi, en annan ung tjej som jobbar här har varje dag frågat om inte hon kan få göra manikyr på mig och Linn. Även idag kom hon och jag försökte vänligt säga nej. Jag började fråga hur länge hon jobbat här osv. Så börjar hon dela med sig av sin livshistoria. Ibland undrar man om det man hör är sant eller något de faktiskt hittar på för att kunna tjäna mer pengar, men jag märkte ganska snabbt att det hon berättade var sant. Mannen som hon gift sig med, misshandeln, ensamheten hon kände som ensam mor med en liten son osv.  Så helt plötsligt vänder hon sig mot mig och tittar djupt i mina ögon och säger: " You believe in Jesus, don´t you?" Jag blev först ganska ställd men sen sa jag förstås att Ja, det gör jag.  Då säger hon: " It is easy to recognise people who really believes in Jesus, I saw that in your eyes and face when you spoke to me". Det visar sig att hon faktiskt för några år sedan hade tagit emot Jesus I sitt hjärta. Hon har en väldigt tuff vardag här där hon jobbar men vi talade om att vara ljus och salt där vi är oavsett omständigheterna. Så satte vi oss ner, Linn, Jag, JohannaLouise och Santhi i sanden tog varandras händer och bad en kort bön för varandra.

Det som förenar oss är ändå samma upplevelse av sorg, smärta, glädje och hopp. Vi kanske hoppas på olika saker men vi hoppas och drömmer oavsett hur vår verklighet ser ut. Vi är inte så olika trots allt. När vi skrattar tillsammans eller gråter med människor, oavsett var vi befinner oss finns det inget "vi och dom" då finns det bara här och nu. Det är befriande.

En månad är inte så mycket men ändå, man blir förändrad, det går inte att komma ifrån. Här är vi nu vana vid att bli stoppade överallt och prata med människor om familj, yrke, tro mm. Här bor rik och fattig granne, väldigt naket, synligt. Hemma är det nog samma sak fast mer osynligt!? Kanske, eller kanske inte? Eller är det jag som inte ser?

Jag önskar att vi skulle bli mycket bättre på att bygga broar istället för murar, till människor som står oss nära men också till dem som vi inte känner men som vi mött och som därmed är vårt ansvar.

Med oss finns också minnen av god stark mat, riktigt läskiga köttbullar, ris o kyckling, ris och kyckling och så lite mer ris och kyckling!!!

Indien är mycket av allt. Dofter, ljud, färger, människor!

Vi är glada att fått vara en del av det för en liten tid.

Be med oss för detta stora land med ca 1.2 miljarder människor.

Vi har önskat förbön för vårt land med ca 9 miljoner människor, mycket mindre, lika viktigt.

Kristin

Martin Ström 30 november 1999