Ukraina och en strimma av hopp

Dagbok Ukraina 5 april

Det soliga vädret som välkomnade oss var tyvärr inte här för att stanna. Den grå himlen, duggregnet och de cirka 10 graderna dövade dock inte det glada humöret och entusiasmen hos de goa lägerdeltagarna. Detta var dagen för det första mötet med barnen. Jag misstänkte att våra kära ungdomar var lite nervösa. Min misstanke om dem kanske mest grundade sig i min egen sinnesstämning.  Jag kände mig ganska ovillig att råka ut för ett spontant sammanbrott vid mötet med eventuell misär på barnhemmet vi skulle besöka. Sammanbrottet kom inte, men jag måste säga att det är tungt att inse hur bra man har det och hur orättvis världen faktiskt är. Denna klyscha hör man ofta från folk på resa ute i världen, men när den slår en själv är den ack så verklig.

Ett av gängen åkte på en riktig heldagsturné där de satt i bussen mer än halva dagen och besökte två barnhem. En grupp delades upp på två och hälsade på familjer som tagit an sig ungefär tio barn var och hade dem boende hos sig. Min grupp var på ett stort barnhem där vi fick delta i ett program som ett team från en församling höll i. Vi sjöng ukrainska och svenska sånger, lekte lekar och körde samarbetsövningar. Efteråt pysslade ett gäng och ett gäng spelade fotboll.

Kvällarna har sett ungefär likadana ut. Mat (god mat, mycket friterat och mycket soppa), gruppsamlingar där konfirmanderna får dela med sig av dagens upplevelser, allmänt häng och halvspontana lekar.

Dagbok Ukraina 6 april

Att umgås med 25 konfirmander och 10 ledare dag och natt är väldigt trevligt. Sedan dagens början har vi fått möjlighet att umgås med varandra på vår lägergård, utanför Rivne i Västra Ukraina. Vi har lekt lekar, umgåtts och ätit. Vi har också besökt ett barnhem 15 mil från vår lägergård.  Där de flesta av de 150 barnen var hos någon släkting över påskhelgen. Men det fanns dock omkring 25 barn kvar. Barn som vi fick träffa. Dagens stora utmaning är att förstå vilken orättvis värld vi lever. De flesta av barnen vi träffar har ingen möjlighet att få ett vanligt liv. Efter att de fyller 18 år så tvingas de att lämna barnhemmet, klara sig själva och många av dem hamnar i kriminalitet och narkotiska beroende. Dagens stora glädjeämne till trotts var den kärlek som vi blev bemötta av de här barnen. Att se hur våra konfirmander och de här barnhemsbarnen lekte tillsammans ingav trotts omständigheterna en strimma av hopp, glädje och tilltro på att vi tillsammans kan göra den här världen lite bättre.

/Skander

 

Dagbok Ukraina 7 april

Förmiddagen bjöd på en god gudstjänst. Nattvard, vittnesbörd, minipredikan, lovsång (acapella eftersom att den lånade gitarren gått sönder) och förbön. Det var en stund i stillhet där jag tror att konfirmanderna, och även vi ledare, fick tid att tänka igenom våra intryck och tankar på både det jordiska, men också på det himmelska. Ofta går ju detta hand i hand, även om man lätt delar på det.

På eftermiddagen hade vi våra sista besök på barnhemmen för denna gång. Alla teamen satt och skramlade i bussarna i ungefär en timme på de ukrainska vägarna innan de anlände till sina destinationer. Två grupper åkte till lite mindre barnhem, med runt 40 barn, medan den sista gruppen var på ett barnhem med 150 barn. Detta barnhem var också en skola, där "normala" barn gick. Detta verkade bidra till en lättsammare stämning. Där fick min grupp återigen delta i ett förberett program, där det tävlades, sjöngs, spelades drama och talades. Det var en stor glädje att få se alla de söta små ansikten som skrattade, de små händerna som klappade och de små fötterna som stampade av glädje.

När programmet var avslutat och godis utdelat följde vi alla med ut för att leka med barnen. Lite trevande närmade de sig, för att efter några minuter klänga, krama och ropa: "Whats your name?" på sin härligt brutna engelska. Ett gäng konfirmander, ledare och även ukrainare spelade en intensiv fotbollsmatch på den inhägnade sandfotbollsplanen under det att horder av barn stod runt om och hejade och spontant sparkade på bollen när den kom nära. Andra halvan av vårt gäng lekte lekar, pratade engelska och ukrainska och spred Jesu kärlek bland barnen.

Avskedet blev minst sagt spektakulärt. Det tog säkert 40 minuter från att pastor Magnus sa att vi skulle åka till att bussen faktiskt rullade därifrån. Några grabbar sprang med en lång sträcka och man blev lite nervös när de vinglade fram bredvid bussen på den gropiga asfaltsvägen.

När vi kom tillbaka blev det en härlig lekkväll tillsammans med de ca 15 ukrainska församlingsmedlemmarna som bestämt sig för att stanna kvar. Och efter att vi kollat på ett smakprov på filmen som filmats under tiden här, blev det dansparty med diskomusik från balkan. En riktig höjdare!

I morgon ska vi på marknad, käka lunch på stan och säga adjö till Rivne, våra ukrainska vänner och det vackra landet Ukraina.

Frid

/Isak

Martin Ström 12 april 2010