Reseblogg

Reserapport Ukraina

Ojojoj, årets långfredag måste ha varit den längsta på år och dar. 13.30 anlände vi  till Säve flygplats, Göteborg, för att ta ett plan ner till Warzawa, Polen. Därifrån skulle vi sitta på en buss i ca 12 timmar ner till Rivne, en stad i östra Ukraina.

          Vårt flygplan var tyvärr en och en halv timma försenat, men trots detta höll vi modet uppe. Resan hade ju bara börjat. Glada i hågen landade vi något senare i ett dimmigt Warzawa där vi hoppar på vår beställda buss. I denna buss satt Ethan, en go amerikamissionär som jobbar i Ukraina + två ukrainska busschaufförer som inte kunde ett ord engelska. Efter att vi kört genom den polska natten i en ukrainsk kvart (= en dryg timma svensk tid) hittade vi till slut en bensinmack som serverade lite mat. Nästan 40 hungriga svenskar slukade pommes fritesen och de friterade köttbitarna med glädje, innan bussen rullade vidare söderut mot Ukraina.

          01.20 anlände vi till gränsen mellen Polen och Ukraina. Då hade vi passerat en stillastående lastbilskolonn på flera hundra fordon, som stod och väntade på att få komma över. Turligt nog slapp vi denna milslånga kö. Efter en timma vid den polska utposten rullade vi vidare ca 200 meter till nästa utpost, där vi fick lov att vänta i tre timmar. Där fick vi fylla i  ett "ankomst- och utträdesformulär" med tonåringarna. Detta tog oss en timma, och när vi var klara säger gränsvakten att detta endast gäller för folk över 16 år, alltså mindre än en tredjedel av busslasten. Suck! Med Guds hjälp kunde vi ändå skratta åt denna smått hysteriska kommunikationsmiss med gränspolisen.

          "Gud välsigne er och er vistelse i Ukraina", löd Ethans välkomstfras, och efter det somnade de flesta av oss i frid alltmedan bussen skumpade fram på den oerhört illa restaurerade vägbanan. Efter några timmars sömn började folk gnugga sömnen ur ögonen till den uppgående ukrainska solen som färgade det dimhöljda landskapet gyllengult. Vägen kantades av små pittoreska landsortshus och höga avlövade träd vars grenar sträckte sig mot den uppgående solen. Bilar från 60-talets Sovjet, sjalförsedda gummor på cykel och hästar med vagnar passerade förbi fönstret i en blandad skara. De bruna och gulaktiga tonerna i ängslandskapet och skogarna hade aldrig varit vackrare och jag måste säga att detta välkomnande var något varmare än det vi fått under den tre timmar långa väntan vid gränsen.

          Runt klockan 10 på morgonen anlände vi till Voloshkyi Camp, en av baptistsamfundet ägd lägergård, ca 30 minuter från staden Rivne. Utanför huset trängdes lusthus och lövträd med gungställningar och växthus, och runt omkring den inhägnade gården sträckte de gyllenebruna fälten ut sig, och längre bort skogen. Framsidan av den stora grå-vita byggnaden täcktes av en flera meter hög mosaik av en man och kvinna som stolt lyfter upp hammaren och skäran mot skyn...

          Lördagen bjöd på vila, god mat, lite sköna lekar utomhus och information från OM Ukraina. Från min plats i samlingssalen kunde jag se konfirmandernas ögon. Trots den blanka hinnan av trötthet som täckte dem, kunde jag se en stor förväntan inför den kommande veckan. Jag är mycket spänd på att se hur Gud ska jobba i dessa tonåringars liv och hur han ska forma deras hjärtan till att likna Hans eget.

 I morgon söndag, ska vi delta i en morgongudstjänst i Rivne och sen äta lunch på ett köpcentrum. På kvällen ska vi vara med på en ungdomsgudstjänst där konfirmanderna troligtvis kommer att träffa lite jämnåriga sköna ukrainare.

 Be för oss att Herren håller sin hand över oss och leder oss på Hans kärleksfulla vägar!

 Frid

/Isak Nilsson, OM Sverige

Saronkyrkans konfirmander + Isak och David från OM Sverige